Följansde är skrivet på 48 sekunder så ni för ursäka eventuella stavfel etc.

Det kan kännas sjyukt svårt att komma på en bra idé på 48 timmar. Men tänk så här: alla bra idéer uppstår under en viss sekund. Och på 48 timmar finns det fasligt månmga sekunder. Mitt råd är att spendera halva den tiden med bestämma vad du ska berätta och till vem du ska säga det. Då är en stor del av jobbet gjort. Sen åetrstår drygt 80 000 sekunder för att komma på hur du säger det bäst.

Tick. Ingen idé. Tack. Ingen idé. Tick. Idé! osv.

Se varje sekund som en möjlighet så har du 80 000 chanser att lyckas. Och tappa inte hoppet, det troligaste är attt din briljanta idé ligger och lurar någonstans runt 73 522 sekunder.

Nu hade jag velat skriva om hur kul det var att tävla och vinna och om hur fint jag tycker det är när man lyckas väcka känslor med en tyst rektangulär yta. Men tiden rinner iväg. Det häör var kanske ingen bra idé.

Briefdagen, den 25 mars, för årets 48h-tävling kommer att hållas på Skandia-Teatern, Drottninggatan 82, i centrala Stockholm. Insläpp kl 14.00!

Vi ses där!

Sebastian tävlade i 48h 2004 och vann då guld ihop med sitt team. Vi har ställt några frågor till honom för att få veta mer vem han var då och vad han gör idag.

Vilken utbildning läste du för att bli Art Director?
− Först gick jag distansutbildningen i form och design på Forsbergs, parallellt med att jag arbetade på bruket i Fagersta. Efter det gick jag vidare till Berghs School of Communication och utbildningen Media Communication (idag Reklam – Art/Copy) mellan 2002-2004. Vi hade en tajt sammanhållning i klassen och alla var oerhört ambitiösa. Fördelen med Berghs, om man vill jobba med reklam, är deras nära anknytning till branschen och att de är väldigt inriktade på kommunikation. Nackdelen är nog att alla som går där mer eller mindre stöps i samma form och till slut ser likadana ut och tänker ungefär likadant.

Vad gav det dig att delta i 48h?
− Genom att delta i 48h fick jag möjlighet att visa både för mig själv och för andra att jag klarar av att sättas samman i nya konstellationer och leverera under press. Sen handlar tävlingen mycket om att sålla bland idéer snabbt vilket är bra att kunna om man vill ha någon form av liv vid sidan om reklambranschen.

Hur hamnade du på Garbergs?
− Under sommaren mellan första och andra året valde jag mellan att åka hem till bruket i Fagersta eller stanna kvar i Stockholm och arbeta. På skolan satt en annons om att Garbergs sökte folk så jag sökte och fick jobbet. Där blev jag sedan kvar under andra året parallellt med studierna. Efter skolans slut gick jag över till att arbeta heltid. Det är en väldigt bra stämning på Garbergs och jag trivs fortfarande jättebra.

Har du haft funderingar på att arbeta utomlands?
− Jag var inne på det ett tag men bestämde mig ändå för att stanna kvar i Sverige. Jag gillar den platta organisationen här, utan titlar. Och svenska byråer ligger globalt sett väldigt långt framme i många avseenden. För de studenter som planerar att ta praktik eller liknande utomlands tror jag att det är en bra möjlighet att få andra referenser och synsätt.

Hur vanligt är det att man får skarpa case när man kommer direkt från skolbänken?
− En kille som gick ett år under mig, fick praktik på Garbergs precis när jag hade börjat jobba. Vi bildade team och vann en nordisk pitch för Canal+. Sen fick vi sköta den kunden under några år. Garbergs är väldigt duktiga på att utmana sina nya förmågor. Jag tror att det är ungefär likadant på andra större byråer i Sverige.

Ser du en trend eller förändring i branschen?
− Det händer mycket just nu. Traditionella reklambyråer blir digitala och digitala byråer blir mer traditionella. Alla söker efter det ”nya” som i mångt och mycket inte alls är nytt utan jättegammalt och handlar om dialog istället för monolog. Om du tycker att det här svaret är förvirrat och spännande så är det nog en ganska bra sammanfattning av hur branschen känner sig just nu.

Har du några tips till de elever som går ut nu i vår?
− Välj bara saker som speglar din personlighet och den typ av jobb du vill göra i mappen. Ta ur allt du inte är 100% nöjd med. Förmågan att välja bort idéer är minst lika viktig som att välja idéer. Ta inte med jobb bara för att de är gjorda på riktigt. Och för alla som känner sig stressade över mappen är det viktigt att komma ihåg att mappen inte är allt. Ambition, vilja och driv är viktigare. Oavsett konjunktur finns det alltid plats för duktiga människor på byråerna.

Om vi bortser från de sextionio timmar som min vän Björn och jag lyckades hålla oss klarvakna nångång i tonåren är 48h de konstigaste i mitt liv. Trots att det snart gått fyra år tänker jag fortfarande på de där dagarna ibland. Och om du ber mig att sammanfatta kampen i lika många ord väljer jag ett par som trivs i varandras sällskap. Ängslighet och prestationsångest.

Jag gick på en något marginaliserad reklamskola på en stor ö utanför Göteborg. Vi hade tjatat för att få vara med och leka reklamtävling med de etablerade efternamnsskolorna ganska många mil i minibuss nordost ut. Vi fick bo på en vandrarhemsbåt vid Slussen, och hade det gemensamt att ingen av oss hittade särskilt bra i Stockholm. Men vi hade ju ändå varandra. Snart hade vi inte ens det. Hoptussade med vilt främmande människor skulle vi förmå tonårsföräldrar att få sina prefix att ta det lilla lugna med World of Warcraft, Doom och Counterstrike.

Och plötsligt kretsade allting i världen kring att hitta den där perfekta idén. Den som var sju gånger bättre än vad de andra lagen – som letade runt efter samma idé – någonsin kunde tänka ut. Och nä, vi hade inga problem med att tänka ut många idéer; det stora problemet var att veta om de var verkligt bra eller verkligt fucking urusla. Vi lämnade en efter en i hopp om att hitta en bättre. Kanske skulle vi snart känna lukten av den där perfekta idén som skulle resultera i en promenadseger. Inte denna, nä, men nästa? Eller nästa? Som många andra drabbades vi av ängsligheten.

Och med ängsligheten kom ångesten. Prestationsångesten. De andra lagen verkade ha kommit längre. Eller hade de? De verkade jobba lite hårdare i alla fall, verkade mer fokuserade, verkade en himla massa. De trodde kanske samma sak om oss. I korta, föga avslöjande meningsutbyten fick vi en liten, liten, liten inblick i hur de gick för andra (och de för oss). Och inte blev vi klokare på det (och förmodligen inte de heller).

Det fanns inte tid att tänka på någonting annat än uppdraget. Att sova mycket var inte att tänka på. Att strosa omkring på Söder var inte att tänka på. Nä, vi hade att tänka på, och 48 timmar går förtvivlat fort.

Det blev en annons till slut. Jag minns knappt hur den såg ut. Än mindre hur vi lyckades få ihop den. Men vi lyckades; det gjorde de andra lagen också. Det blev en vinnare såklart, men inte vi, och inte de flesta andra heller. En del var besvikna. Jag var mest trött, lättad och en aning vilsen. Men längs vägen hade jag och mitt lag – även om det kanske inte framgår så tydligt här – haft förbaskat roligt. Och lärt oss en del också. Som att det är viktigt att:

- komma på många idéer – och efter ett tag kunna avgöra vilka som är riktigt bra
- skärma av sig från ängsligheten och prestationsångesten från de andra lagen
- ha kul, och ta det precis så allvarligt som 48h faktiskt är

Lycka till!

Mattias Åkerberg

48h har varit i kontakt med Mattias Åkerberg som skriver bloggen Please copy me sedan augusti 2006. Han jobbar idag som copywriter på Valentin & Byhr i Göteborg och sitter med i årets Guldäggsjury. Mattias har varit med och tävlat i 48h kommer även att gästblogga på vår sida senare idag.
Kolla vad han tycker om tävlingen!