Om vi bortser från de sextionio timmar som min vän Björn och jag lyckades hålla oss klarvakna nångång i tonåren är 48h de konstigaste i mitt liv. Trots att det snart gått fyra år tänker jag fortfarande på de där dagarna ibland. Och om du ber mig att sammanfatta kampen i lika många ord väljer jag ett par som trivs i varandras sällskap. Ängslighet och prestationsångest.
Jag gick på en något marginaliserad reklamskola på en stor ö utanför Göteborg. Vi hade tjatat för att få vara med och leka reklamtävling med de etablerade efternamnsskolorna ganska många mil i minibuss nordost ut. Vi fick bo på en vandrarhemsbåt vid Slussen, och hade det gemensamt att ingen av oss hittade särskilt bra i Stockholm. Men vi hade ju ändå varandra. Snart hade vi inte ens det. Hoptussade med vilt främmande människor skulle vi förmå tonårsföräldrar att få sina prefix att ta det lilla lugna med World of Warcraft, Doom och Counterstrike.
Och plötsligt kretsade allting i världen kring att hitta den där perfekta idén. Den som var sju gånger bättre än vad de andra lagen – som letade runt efter samma idé – någonsin kunde tänka ut. Och nä, vi hade inga problem med att tänka ut många idéer; det stora problemet var att veta om de var verkligt bra eller verkligt fucking urusla. Vi lämnade en efter en i hopp om att hitta en bättre. Kanske skulle vi snart känna lukten av den där perfekta idén som skulle resultera i en promenadseger. Inte denna, nä, men nästa? Eller nästa? Som många andra drabbades vi av ängsligheten.
Och med ängsligheten kom ångesten. Prestationsångesten. De andra lagen verkade ha kommit längre. Eller hade de? De verkade jobba lite hårdare i alla fall, verkade mer fokuserade, verkade en himla massa. De trodde kanske samma sak om oss. I korta, föga avslöjande meningsutbyten fick vi en liten, liten, liten inblick i hur de gick för andra (och de för oss). Och inte blev vi klokare på det (och förmodligen inte de heller).
Det fanns inte tid att tänka på någonting annat än uppdraget. Att sova mycket var inte att tänka på. Att strosa omkring på Söder var inte att tänka på. Nä, vi hade att tänka på, och 48 timmar går förtvivlat fort.
Det blev en annons till slut. Jag minns knappt hur den såg ut. Än mindre hur vi lyckades få ihop den. Men vi lyckades; det gjorde de andra lagen också. Det blev en vinnare såklart, men inte vi, och inte de flesta andra heller. En del var besvikna. Jag var mest trött, lättad och en aning vilsen. Men längs vägen hade jag och mitt lag – även om det kanske inte framgår så tydligt här – haft förbaskat roligt. Och lärt oss en del också. Som att det är viktigt att:
- komma på många idéer – och efter ett tag kunna avgöra vilka som är riktigt bra
- skärma av sig från ängsligheten och prestationsångesten från de andra lagen
- ha kul, och ta det precis så allvarligt som 48h faktiskt är
Lycka till!
Mattias Åkerberg